We’ve updated our Terms of Use to reflect our new entity name and address. You can review the changes here.
We’ve updated our Terms of Use. You can review the changes here.

Anaglyfparken

by Anaglyfparken

/
  • Record/Vinyl + Digital Album

    12" black vinyl version with with cover printed on reverse board, comes with insert. The first 30 ordered copies come with an additional poster.

    Includes unlimited streaming of Anaglyfparken via the free Bandcamp app, plus high-quality download in MP3, FLAC and more.
    ships out within 5 days

      220 SEK or more 

     

  • Streaming + Download

    Includes unlimited streaming via the free Bandcamp app, plus high-quality download in MP3, FLAC and more.

      80 SEK  or more

     

1.
Intro 01:55
2.
I fontänen 02:11
I fontänen ställer hon ner sina fötter, de är stora och platta i vattnets kullkastande spegel, hon känner hur de sväller och glider åt sidan, vita kötthandskar, stryker en hårtest som fastnat i munnen, snart kan hon tala igen, bara hon får fötterna att smälta. ”Det är ändå behagligt” tycker hon höra någon säga, och hon hör någon skratta och skrika samtidigt. Fem över halv fyra.
3.
Omlottliven 01:31
4.
Hugget 03:53
- Det var obehagligt. (mannen går långsamt som för att inte välta nåt inom sig bredvid en annan man) - Det var otroligt obehagligt. Jag kunde inte röra mig. Jag hade som en stor möbel inom mig och höll på att vackla bakåt men jag fattade tag i ett räcke. Sen blev det gråvitt och surrande. Jag har inte haft det här på… - Nej, det är väl inte sedan 2002? - Det var just där, vid gallren och vattnet för jag minns att jag tittade på gallret för där hade det fastnat något. Sedan kom Hugget. - Fan alltså vad otäckt. - Jo, mitt liv är som att ha en porttelefon, rätt som det är hugger det till, någon helt oskyldig människa har tryckt, luren ramlar av apparaten (den har aldrig fungerat som den ska), den rycker och hugger där, hugger i sin egen sladdsvans, gråvit är hela apparaten också, det är inte svårt att dra paralleller. Det är en så onödig plötslighet i allt. Men så fortsätter jag. Laminerat och stelbent.
5.
Denna sommar 03:38
6.
(gräsmattor fyllda av prassliga kommatecken krasar under hans fötter) - Ett samtal bort liksom (och solen bränner som en stekel i nacken). Jag har ringt flera gånger. Men du svarar inte. - Vaddå jag har annat att göra. - Men du ringde inte ens när hon fyllde år. - Jag glömde. Datum vet du, de är bara som såna där tomma ramar som står uppradade mot en vägg. (Som skulle innehållit tjockt papper med segelbåtar i blyerts och skär som spottloskor och en och annan sjöman, men som bara gapar tomma. Såna är datum, siffror och veckor – det är oväsentligt egentligen.) - Det är inget att filosofera om (stekelröd bränna på axlarna nu) man bara ringer när nån fyller år, nån nära. - Men var är det, det krasar. - Jag är på en gräsmatta, på allmän plats. - Det krasar så jag hör dig knappt. Kan du inte gå in, någonstans där det är normalt möblerat. - Det är varmt i min lägenhet. (en remsa brinner)
7.
8.
Två galler 05:04
I de två luckorna med galler har det fastnat något, gråvita saker. Men vatten tränger ändå fram. Ingen frågar någonsin något på avdelningen. Men man får gå ut. Det är nog ingen som orkar hålla koll. Men det är klart man måste skriva upp på en tavla med en blå penna som är vattnig, som gnisslar och som till slut inte avger blå text utan bara något slags tunt avsvimmande. - SÅ MYCKET bryr de sig.   - Men det låter inget vidare men det låter bra att du kommit ut, eller du ser piggare ut. Vänta du har blått på fingertopparna. - Det gör väl inget, jag har värre problem. - Vem är värst då? - Ja det är en bortskämd rödhårig tvålvit person som sjavar omkring i en kimono, och hon har jättemånga besök. - Vänta nu har du blått på kinden, nej längre ner, vänta.   - Sluta gnugga mej i ansiktet! - Förlåt. Men du vill väl inte gå runt som en stämpeldyna heller. - Sen är det om jag får berätta utan att du rör mig i ansiktet en gubbe som pratar hela tiden, han är så äcklig, som om man karvat ut en torpare ur krypgrunden, huggit fram en person ur en vägg med löss i, han är bara pratig jord, han är manisk, jordkällarandedräkt. Potatisskalsfärgade naglar. Dom duschar ju för fan alla oss andra en gång om dagen, men det är väl en specialregel för honom. Det är brunt kakel i duschen och inga fönster och det är tur att Anaglyfparken ligger så nära så man dra ta på sig sin skyddande tunnel (även om den är kvävande) och åtminstone ramla ut några gånger per dag och försöka ignorera brunheten i allt, som dessa stadsåkrar. Som dessa jordplättar arrangerade runt dyiga statyer och pappriga mausoleum. Det är verkligen inte långt men det är ungefär samma korridor bara grön på sidorna och jordig undertill.   - Men du kan ta en dusch. När du är tillbaka.
9.
10.
11.
(hennes huvud)  - Det blir ju inte lättare av att det är så varmt. Vid tinningen är det ganska mjukt, och där brukar det kunna knådas bort en del av den allra värsta ansamlingen av röster som alla kommer från en själv. Men det är klart. Bra blir det ju aldrig. Och balkongen kan man inte heller sitta på i det här cementlivet som bara trycker ihop sina grå kinder tills man blir en smal ansiktsmassa. De runda kinderna. Snart flyter man väl ut. Eller blåses upp, och får inte plats. Ingen ska få denna burk. Det gör ont i öronen när man pressar ihop för det knycker till stumt och det ljudet stannar i ens huvud, vid tinningen där man just masserat. Uj. Runda kinder. Det blir det aldrig igen. Det är bra att bo nära parken ändå. Här kan man sitta med sin smala påse. Och nu är det bara nej nej och åter nej. Det är bara stramt och beigt och inte de där mjuka kinderna. Det är anpassat, inbokat, uppstagat. Det var länge sedan man drömde en endaste dröm. Brukar vakna törstig. Går gången från soffan fram till kylen och häller upp äppeljuice. Balkongen blir ju som ett extra rum, det sa någon för alldeles för länge sedan. Och då blir parken som en extra stor hudyta. En stor brun fotsula att gå omkring på.   Nej jag drömmer inte heller längre.
12.
Text & musik: Petter Herbertsson

about

Modernismens viktigaste innovation? Att bryta upp skildringen i fasetter, att berätta med hjälp av korresponderande fragment. Personerna på Picassos målning Les Demoiselles d’Avignon är sedda ur flera vinklar samtidigt, flödet i John Dos Passos’ roman The 42nd Parallel består av fiktion, självbiografi och nyhetsingresser. Tekniken togs vidare till andra områden: film (sättet att klippa), hörspel för radio, text-ljud-kompositioner. Viktiga musik- och samtidshistoriska verk som Legs McNeil & Gillian McCain: Please Kill Me och Jonathon Green: Days In the Life är storskaliga exempel på att berättelser kan byggas upp av hundratals röster, åtskilda men samverkande.

En stereoskopisk bild består av två anaglyfer. Lägg dem över varandra, eller sammanför dem på näthinnan med hjälp av 3D-glasögon, och bilden får ett ökat djup, en annan närvaro. Under vandringen genom anaglyfparken hör vi skilda röster, brottstycken av olika samtal. Men de är delar av en större historia, ett antal mikrokosmiska fragment som tillsammans bildar det makrokosmos som är Anaglyfparken.

Multiinstrumentalisten Petter Herbertssons musik och Karin Christensens texter, sjungna eller lästa av poeter som Ann Jäderlund, Martti Soutkari och Ulrika Revenäs Strollo skapar en ljudande, klingande miljö att kliva in i, att vistas i och att fundera över. Vad är det för byggnader som omges av parken, vad är det för människor som vårdas eller vanvårdas där? Musikens paradoxala förmåga att framkalla bilder för det inre ögat blir ovanligt uppenbar i det här samtidigt spröda och energiska ljudlandskapet. Jag tänker på ett hoprasat glaspalats, på en rimfrostmorgon med snett ljus kring svarta, spretande grenverk.

Och jag tänker på vad jag skulle likna Anaglyfparken vid för att förklara för någon som ännu inte hört skivan hur angelägen och givande den är. Det går inte att jämföra med något redan existerande ord- och ljudkonstverk, fantasin får sträcka sig ett steg till: tänk er Gunnar Ekelöfs ekokammare till långdikt En Mölnaelegi tonsatt av en Robert Wyatt som just då har god kontakt med sitt Canterburypopförflutna. I denna drömda skärningspunkt befinner sig Anaglyfparken.

Jonas Ellerström

credits

released June 21, 2021

Musik & koncept: Petter Herbertsson
Text: Karin Christensen

Petter Herbertsson: sång, piano, Fender Rhodes, wurlitzer, synth, cembalo, elbas, kontrabas, gitarrer, glockenspiel, trummor, percussion, xylofon, vibrafonette, fältinspelningar
Siri af Burén: tvärflöjt

Bakgrunder och ljud: Tomas Bodén, Anna-Karin Brus, Jonas Fust, Douglas Holmquist, Peter Jackson, Mattias Nihlén, Jonas Odhner, Dan Olsson, Viktor Sjöberg, Stefan Wesley

Röster: Siri af Burén, Annie Eliasson, John Henriksson, Sofie Herner, Douglas Holmquist, Peter Jackson, Ann Jäderlund, Tove Mörkberg, Ulrika Revenäs Strollo, Martti Soutkari, Anders Sveen

Tomas Bodén: mastring
Jacob Grønbech Jensen: omslag
Stefan Zachrisson: biblioteksassistent

Inspelat i Malmö, 2010-2020.

Tack: Johan Andersson, Jonas Ellerström, Ida Gyllensten, Anders Hansson, Elias Hillström, Mattias Jonsson, Dennis Lood, Marleen Nilsson, Joakim Norling, Erik Ogenstedt, Gustav Rosengren, Magnus William-Olsson

"It is not possible to compare with any already existing work of sounds and words, the imagination must go one step further. Imagine (Swedish poet) Gunnar Ekelöf's echo chamber and long poem En Mölnaelegi composed by a Robert Wyatt in tune with his Canterbury pop past."
(Excerpt from Jonas Ellerström's press text)

license

all rights reserved

tags

about

Bibliotek Sweden

Subscribe to our monthly newsletter: bit.ly/3dUWaG8

Bibliotek is a new label based in Midsommarkransen and Malmö in Sweden,

contact / help

Contact Bibliotek

Streaming and
Download help

Shipping and returns

Redeem code

Report this album or account

If you like Anaglyfparken, you may also like: